Boksamtal Coraline

Tankar kring boksamtal.
Jag läste just om en av mina favoritböcker: Coraline av Neil Gaiman. Anledningen till detta var att jag i mitt jobb som skolbibliotekarie skulle ha en bokcirkel om denna.
När eleverna valde Coraline så tänkte jag naturligtvis att det var roligt att de valt en så bra bok, men samtidigt tänkte jag också:  Går det att ha boksamtal om en skräckhistoria. Kan man analysera sådana böcker?
Nu när cirkeln är avslutad så får jag säga att svaret är Ja! Det går! Nu var det inte så att gruppen av elever var super-pratglada, men det kan nu inte alla människor vara. Men de hade tankar om boken, som var intressanta, och framförallt kom vi fram till att det går att hitta djupare innebörd i något som först tycks ganska banalt.
När jag googlade på recension av Neil Gaimans Coraline, så fann jag även en intressant tolkning av boken, som vi aldrig hade kommit fram till på egen hand. Skribenten menade att eftersom Gaiman är uppvuxen i en Scientoligi-familj, så är Coraline en symbol för detta. Megäran, som är det hemska monstret i Coraline, är en symbol för Gaimans riktiga föräldrar. Att vilja sticka ut ögonen på sina barn och sy dit knappar är en symbol för hur sektföräldrar vill att barnen inte ska se den verkliga världen. Att Megäran inte har skapat mer än världen runt huset är en symbol för att sektföräldrar inte vill att deras barn kommer utanför den lilla familjen sekten.
Intressant. Jag vet inte om det stämmer.
Eleverna i vår bokcirkel tyckte det lät rimligt, och vi var nog överrens om att boken växte när man läste sådana analyser. Den var bra innan, och läskig, nu är den stor litteratur.
Och det är väl så all stor litteratur kommer till. Inte genom att en person som skriver och en som läser, utan genom analys och samtalande kring litteraturen.